Hur nära kan vi komma?
förf: Ulla Hagberg

Förra numret av Populär Arkeologi ägnade vi åt antiken. Det var tacksamt. Där finns det bevarade skrivna texter om namngivna personer och historiskt betydelsefulla händelser. Det finns porträttlika målningar och skulpturer av människor, som levde i Thebe, Athen eller Rom.

Så nära kommer vi aldrig vår egen forntid. Individen är för det mesta onåbar.

Visst är det fantastiskt att när man grävt och grävt och plötsligen få se något vitt skymta i marken och upptäcka att det är en glänsande felfri tand, det enda som kanske återstår av mannen, som begravdes här för tusen år sedan. När man sitter där i leran med tanden i nypan tycker man att århundradena smälter ihop till ett levande nu.

Men hur mannen såg ut, om hans hår var mörkt eller ljust, och vad han hette och vad han tänkte och tyckte, det lär vi aldrig få veta.

Dock behöver vi inte förflytta oss längre än till vårt nordiska grannland Island för att träffa på en litteratur, sagorna, som nämner vikingatidens människor vid namn och i många fall pekar ut deras hemvist i geografin.

Men det visar det sig att sagorna kan leda arkeologen både rätt och fel. Islänningen Bjarni Einarsson, som i dettta...

Nutida skytt imponerad av stenåldersman
förf: Mikael Söderblom


Stenålderns pilbågar var mycket effektiva jaktvapen, som kunde användes till jakt på de flesta bytesdjur, även storvilt. Det kan man räkna ut om man jämför de arkeologiska fynden med nutida bågar och pilspetsar.

Denna artikel är ett försök att med hjälp av det arkeologiska fyndmaterialet, etno-arkeologiska jämförelser och min egen erfarenhet som bågskytt ge en bild av den mesolitiska tidens pilbågar och deras användning.

Att jag valt den äldre stenåldern som tidsperiod beror på att jag tror att pilbågen spelade en mycket stor roll i de på jakt, fiske och insamling baserade ekonomier, som då existerade. Bågen var den förhistoriska människans förnämsta distansvapen för jakt, vida överlägsen kastklubba och spjutslunga. En del menar att den som kulturellt framsteg kan jämställas med upptäckten av att man kunde bruka elden. Säkert är att den dramatiskt ökade möjligheterna till en lyckad jakt.

Jag tror att den mesolitiska tidens pilbågar var avancerade och mycket effektiva jaktvapen och att de användes till jakt på de flesta typer av bytesdjur, även storvilt. Jag är övertygad om att den äldre stenålderns bågbyggare ägde en långt större kunskap och skicklighet i tillverkningen av dessa jaktvapen än vi idag kan ana.

Den enklaste och kanske ursprungligaste formen av...

Renjägarna låg på lur vid vadstället
förf: Ove Hemmendorff.

Tjugo stora vackra spjutspetsar av skiffer hittades på 50-talet på bottnen av det smala sundet mellan Lilla och Stora Blåsjön i Jämtland.

Spetsarna har antagligen tappats vid jakt på de vildrenar, som simmade över sundet för 4000 år sedan.

AIla som varit till fjälls och försökt närma sig en renflock vet hur svårt det är. et är då också ganska lätt att inse de svårigheter som stenålderns renjägare måste ha haft att komma inom skotthåll med båge och pil.

Att renen inom det cirkumpolära området ändå haft sin betydelse som jaktbyte beror på att man haft andra och mer sofistiskerade metoder att komma åt den. I Skandinavien har dessa metoder av naturliga skäl fallit i glömska men i t ex Alaska och Canada har etnografer under 1900-talet hos eskimåer och indianer upptecknat fångstformer som kan ha använts även i vårt land under forntiden. En av dessa jaktformer är att fånga renarna när de befinner sig i vattnet.

Renen är som bekant ett flockdjur, som håller ihop i större och mindre hjordar. Flockarna rör sig genom landskapet allt efter säsong och tillgång på bete. Ofta används samma vägar vid de årliga höst- och vårvandringarna. Härigenom återkommer flockarna år efter...

Små boplatser åt norr lämpliga under dansk stenåldersvinter
förf: Ole Grön


Spred stenåldersmänniskorna i den dansk-svenska Maglemosekulturen ut sig om vintern i smågrupper och samlade ihop sig om sommaren i större grupper?

Sedan jag sist skrev om Maglemosekulturens boplatser i Populär Arkeologi (nr 3 -84, nr 3 -85) har mycket hänt. Jag har tack vare anslag från det danska forskningsrådet fått möjlighet att gå igenom materialet noggrannare än tidigare, vilket betydligt har ökat antalet platser som kunde analyseras. Dessutom har nya fynd (bl.a. av Tingby-huset i Kalmartrakten, se PA nr 4 1988 och bild nästa sida) bragt nya synpunkter till diskussionen om hur folk bodde under den del av den mesolitiska stenåldern, som grovt kan dateras till ca 8000-6000 f Kr. Det kan därför vara på tiden att jag kommer med några resultat och tendenser, så som de ter sig just nu.

Grundläggande förmitt arbete är förmodandet att man i stenåldern liksom i nästan alla de kulturer, som etnograferna idag känner till, har haft fasta regler för vem som skulle sitta var i boningshuset: hedersplatsen, mannens plats, kvinnans plats osv, så som det är i samernas kåtor och var vid långbordet i skandinaviska gårdar i äldre tid. Det tycks finnas en slags outtalad syntax som vi använder i våra...

En kökkenmödding långt från havets strand
förf:

Ett fångstsamhälle ovanför en smal och djup portugisisk lagun har grävts ut av Lars Larsson, som nu forskar i hur olika folkgrupper längs atlantkusten levde under stenåldern.

Kombinationen av boplatser och gravfält, som kom i dagen vid våra grävningar på den sen-mesolitiska bosättningen vid Skateholm ( Populär Arkeologi 1984:4 och 1988:4) gav underlag för en rad studier av det sena jägar-, fiskar- och samlarsamhället.

En sådan studie gäller fyndplatsens förhållande till omvärlden både urett mera regionalt perspektiv - Sydskandinavien - och ett geografiskt större -bosättningen utmed den västeuropeiska kusten under den aktuella tiden.

Hur representativa är egentligen Skateholmsfyndplatserna i ett sådant vidare perspektiv? Finns det generella drag i kustbosättningar som överbrygger de geologiska och ekologiska skillnaderna eller är det de lokala förhållandena som är avgörande för bebyg-

gelsens utformning? Sådana frågor bidrar till att vi nu försöker skaffa oss kunskap om de fyndlokaler som är kända utmed den europeiska atlantkusten.

Om man så vill så kan man se Skateholm som en nordlig utlöpare av Västeuropas kustbebyggelse och de sydportugisiska fyndplatserna som den sydliga utposten.

Kontakter med en portugisisk kollega, som inbjöd till samarbete och kunskapsutbyte, var utgångspunkten fören svensk-portugisisk utgrävning av en kökkenmödding i södra Portugal.

Undersökningsområdet är belägen ca. 100...

Mera fisk än musslor
förf:

Kökkenmödding är en term som under mer än ett århundrade använts som beteckning för en av människor formad avfallshög efter måltider på musslor och snäckor. Termen som ursprungligen skrevs kjøkkenmødding, är av danskt ursprung men har med varierande stavning fått internationell spridning. Detta beror på att danska forskare redan i mitten av förra århundradet var på det klara med att dessa anhopningar av skal verkligen var mänskligt avfall och inte naturliga bildningar.

Kökkenmöddingar finns från högst olika tider inom samtliga världsdelar och flertalet tillhör samhällen, som har betydande likheter med dem under äldre stenåldern i Nordeuropa. Av naturliga skäl påträffas de flesta kökkenmöddingar vid kusten men det förekommer också i inlandet där flod- och dammusslor insamlats.

I Sverige har endast en verklig kökkenmödding från senmesolitisk tid undersökts, Roteskärrslid i Bohuslän.

Inte minst viktigt för studiet av kökkenmöddingar är att skalavfallet, genom sin höga kalkhalt skapat en för organiskt material ovanligt gynnsam bevaringsmiljö. Flertalet av Västeuropas kökkenmöddingar är belägna i miljöer som i vanliga fall inte är skonsamma mot material av organiska natur - inte minst de ben vilka hamnat som avfall. Detta medför att kökkenmöddingarna är sannskyldiga oaser med en rik provkarta på bebyggelselämningar.De ger därför tillfälle för studier från företrädare...

Vänsterhänta trollkarlar vid Nämforsen
förf: Dietrich Evers

Att kunna använda sin fantasi på ett disciplinerat sätt är arkeologens viktigaste egenskap, säger den tyske forskaren Dietrich Evers, som här lägger från några tankar kring bumeranger och hällrisningar vid Nämforsen.

Hällristningar är värdefulla källor till kunskap om forntiden. Ofta är de de enda vittnesbörden om den tidens kultur. Därför är de oersättliga dokument. Detta gäller i synnerhet hällristningarna vid Nämforsen i Angermanälven på stranden och på öarna mellan de farliga vattenfallen.

Med våra vetenskapligt gjorda frottage har vi fått en mycket noggrannare bild av hällristningarna än som är möjligt med tex teckningar. Därför lade vi märkte till att på såväl klipporna på stranden som på öarna fanns bilder av kastredskap av trä, som jag tolkade som jaktvapen.

Den som noggrant studerar bilderna vid Nämforsen, upptäcker till sin förundran att det nästan inte finns några bilder av andra jaktvapen, fällor eller fångstsystem och aldrig av något fiskarfänge.( se litt. listan nr 1) Däremot finns på Brådön och Notön flera bilder av kultstavar bland de stora älgbilderna. Män med djurhuvudsstavar liknande dem som man har funnit i schamangravarna på ön Oleni Ostrow i sjön Onega och män med två långa stavar i händerna, påminnande om dem

som förkommer invid klippbilderna vid...

Hel järnåldersmiljö funnen vid Arlanda
förf:

Hade vi för två år sedan vetat, vad vi vet idag är det tveksamt om området fått bebyggas, säger Marianne Foghammar om riksantikvarieämbetets utgrävning vid Arlanda.

Där har en ovanligt komplett lamålderbosättning med ett tiotal hus, 300 gravar, fägator och hägnader från äldre järnålder kommit i dagen.

Ute vid storflygplatsen Arlanda på Upplandslätten ska inom kort en hel stad växa upp. Första etappen i utbyggnaden består av en ny typ av serviceanläggning

triangeln mellan Märstavägen och E 4. Eurostop heter företaget, som ska bygga. Det blir ett hotell kombinerat med resebyrå, bensinmack, post och småaffärer, tänkt att betjäna både långväga bilister och närboende.

För riksantikvariets del har det kommit att innebära en ovanlig möjlighet att gräva ut en hel järnåldersmiljö med boplats, hägnader och gravar.

När det gäller boplatser, kan denna utgrävfling i Mellansverige jämföras med Gredelby i Knivsta(boplatser och gravar O-1000 eKr) och Pollista i Övergran (vikingatida boplatser och gravar).

Eurostop-tomten ligger på sydvästra änden av ett stort, grovblockigt morän- och bergsparti. Marken sluttar mot söder mot öppna, låglänta lermarker, som idag fortfarande odlas.

Under förhistorisk tid hade området betydligt bättre kontakt med havet än idag, och delar av dagens låglänta åkermark var då segelbara havsvikar...

Böcker
förf:

Redaktören (UH)vill gärna komma i kontakt med hugade recensenter, speciellt när det gäller brons, järn och medeltid.

LARS SJÖSVÄRD:
HAUKR - EN RINKER FRÅN VALLENTUNA (RAÄ)

Hösten 1980 undersöktes delar av ett gravfält i Vallentuna centrum En av gravarna innehöll fynd från 600-talets första hälft. En man i konungens eller en stormans tjänst, en rinker . låg begravd här. Mannen var 40-50 år gammal och hade fått med sig en mängd föremål och mat på sin sista färd.

Bland fynden kan nämnas vapen. hästutstyrsel, krukor, glasbägare, brädspel mm. I graven fanns också flera djur, en häst, fyra hundar, tolv fåglar, varav flera rovfåglar.

Det kanske mest intressanta fyndet är en runristad tärning till brädspelet. Ristningen innehåller mansnamnet HaukR, vilket antagligen var den gravlagdes namn.

RAÄ:
SILVRET FRÅN NASAFJÄLL(eget förlag)

Vid sjön Sädvajaure, 10 mil nordväst om Arjeplog låg på 1600-talet Piteå silververks brukssamhälle: Silbojokk. Då ett nytt kraftverk planerades skulle sjön dämmas upp och de sista spåren av denna bebyggelse utplånas.

Arkeologer från riksantikvarieämbetet utförde därför i början av 1980-talet undersökningar på platsen. Experter inom historia, bergshistoria, skogshistoria, metallurgi och osteologi deltog.

Boken vill ge ett historiskt och tekniskt perspektiv på silverhanteringen i Sverige.


TOMAS ANDERSSON:
SVERIGE...

Wilhelm Holmqvist 1905-1989
förf: Ulla Hagberg

Helgö var hans livsverk

Professor Wilhelm Holmqvist, Stockholm, avled i höstas vid 84 års ålder. Hans namn är för alltid förknippat med de arkeologiska undersökningarna på Helgö i Mälaren.

Agneta Lundström, överintendent vid Livrustkammaren, har arbetat nära Wilhelm Holmqvist i flera årtionden och berättar här några personliga minnen:
- Om inte Allan Hammarlund våren 1950 hade bestämt sig för att sätta upp en flaggstång framför sin sommarstuga, hade järnåldersboplatsen på Helgö kanske aldrig upptäckts. I sin flaggstångsgrop hittade han nämligen en skopa av brons med elegant dekor.

Han tog med sig den till Historiska museet där Wilhem Holmqvist, som då var chef för jämåldersavdelningen och hade doktorerat på koptisk konst, kunde konstatera, att skopan var 1400 år gammal och från Egypten.

Holmqvist blev mycket intresserad och for själv ut och grävde i flaggstångsgropen.

Grävningarna på Helgö började den 18 maj 1954.

- Hur lång tid tror du det tar? frågade hans chef Birger Nerman honom.
- Tja, det går nog på tre dagar, svarade han.
- Det är nog bäst att vi säger tre veckor, replikerade Nerman.

Helgöprojektet varade i själva verket i 24 år.

I flaggstångsgropen hittade Holmqvist bl a skärvor av glasbägare från vendeltid och fragment av en silverskål - som han först...

Vem löser gåtan?
förf: Ulla Hagberg

Fastän arkeologerna forskat i årtionden kring Helgö, är det ingen som riktigt vet vilken roll platsen spelat i forntiden.

Några forskare anser att Helgö var en rik bondgård, där det då och då hölls marknad och dit olika hantverkare sökte sig. Andra anser att det varit ett fast hantverkscentrum, dit den karolingiska kejsaren lät skicka sin apostel för att kristna hedningarna i Norden. Åter andra ser det som ett Birka före Birka och ett centrum för hednakulten.

Men vad man vet är att de äldsta fynden härstammar från 100-talets Rom och de yngsta från 1000-talet e Kr. De flesta fynden är dock från folkvandringstid och vendeltid.

Över hundratusen fragment av olika föremål har hittats på platsen. Det rör sig dels om importerade, dels om lokalt tillverkade saker.

De viktigaste importföremålen är: en koptisk skopa av brons, en buddhabild från norra Indien, ett sjuttiotal senromerska guldmynt, 2000 glasskärvor från verkstäder på kontinenten, ett 30-tal arabiska silvermynt.

Hantverket på platsen var som mest intensivt under folkvandringstid och äldre yendeltid, dvs från slutet av 400-talet till omkring 600 e Kr. 30 000 fragment av gjutformar, 300 delar av smältdeglar, flera hundra kilo järnslagg och ca 1500 brynen härrör från...

Nykomlingens första hus idet vikingatida Island
förf: Bjarni Einarsson

I denna artikel tänker jag berätta om ett av de båda grophus, som jag fann sommaren 1987 I Island och hitthis har grävt hälften av. Det är ganska väl bevarat och fullt jämförbart med grop-husen i Arhus - de troligen bäst bevarade i Norden.

Grophus påträffades för första gången i Island år 1963 på gården HvItárholtpå södra delen av ön. Där fanns det fem hus av denna typ. Gården var tidigare fullständigt okänd och hittades då nya hus skulle byggas på platsen.

Aret 1977 dök två ytterligare grophus upp vid gården Grelutóttir på syd-västra delen av ön. Denna gård verkar att ha varit okänd vid sekelskiftet, då man letade efter "sago-ruiner" på platsen.

Bägge lokalerna dateras till vikingatid. Flera grophus har påträffats sedan dess, men inga rapporter om dem föreligger. Några äldre hus har dessutom omtolkats till grophus efter det att ovannämnda hus kommit i dagen.

Samtliga dessa hus har påståtts vara badhus, dvs bastur. Men jag menar att inget av dessa hus i första hand varit badhus. Grophus är multifunktionella hus, som man vid behov snabbt kan upprätta, t ex på säsongsmässiga handelsplatser, tingsplatser osv eller vid ankomsten till ett nytt land, innan man funnit lämpligt material...

Grophus - enkelt
förf: Bjarni Einarsson

På senare år har sk grophus från järnåldem väckt allt större uppmärksamhet bland arkeologerna.

Ett grophus var enkelt att bygga och hade många fördelar. Genom att sänka ned huset i marken kunde de boende konservera värmen från eldstaden i huset. Men gropen fick inte bli för djup. Då blev det fuktigt.

Jorden som skyfflats upp ur gropen kunde läggas upp på kanten runt om och bilda fundament för väggar eller - helt enkelt - taket.

Man kan anta att dessa små hus huvudsakligen användes som verkstäder och förråd, eller som på Granastadir, som nykomligens första tillfälliga bostad.

Liknande anläggningar fanns även under sten- och bronsåldern, ofta som komplement till annan bebyggelse.

De första större undersökningen av grophus i Sverige ägde rum 1949-51 i Valleberga, öster om Ystad. Andra kända grophusplatser är Hagestad. Valleberga, Gislöv. Löddeköpinge och Åhus. Detta innebär att numera flera hundra grophus är utgrävda i Skåne.

I Sverige (och Danmark) är alltså många grophus kända vid det här laget. På Island känner man till grophus på minst 5 platser. I Norge är de däremot få. På Färöarna är inget känt...

Det bodde rikt folk på Granby i Vallentuna
förf: Ulla Hagberg

Efter sommarens grävningar i Granby i Vallentuna är man nu säker på att ha hittat en vikingatida stormannagård med en platåhusgrund av samma typ som i Fornsigtuna.

Förra hösten fann man vid en provgrävfling i Granby ett skärpspänne från sen vikingatid. Dessutom hittade man spår av en platå, på vilken det tydligen stått en stor hall. Det var detta som fick arkeologen Anders Hedman att bli intresserad, eftersom han tidigare grävt med David Damell i Fornsigtuna, där man första gången lade märke till denna typ av husgrunder.

- För övrigt är det intressant, att den som skrev vår nationalsång, Rickard Dybeck var här för 120 år sedan och fann platsen så märklig, att han föreslog att den borde grävas ut, påpekar Anders Hedman.

- Först trodde vi att det bara rörde sig om en gård häri Granby. Men var vi än satte spaden hittade vi hus med intressanta fynd.

De mynt man hittat här, kommer från ett så stort område, vilket tyder på att platsen måste varit en storbondegård.

En annan indikator på platsens betydelse är att man här mitt på gårdplanen har den största kända runstenen på fast häll i Sverige samt att det funnits inte mindre än ytterligare fyra runstenar...

Många bakom Granby-lägret
förf: Ulla Hagberg

Amatörgrävar-lägret i Granby i somras var det största hittills i Norden, med undantag av några läger i Danmark, där man har mycket äldre traditioner när det gäller samarbete mellan amatörer och proffs.

Det var Karl Erik Mörk från Vallentuna hembygdsförening, som förra året kom på att Granby kunde passa som nordiskt amatörarkeologläger. Och det nybildade nordiska förbundet för hembygdsvård, där Mörk intar en ledande ställning, höll i arrangemanget i samarbete med svenska proffsarkeologer.

100 pers kom från Sverige, Norge, Danmark, Finland, Estland och Polen till Vallentunalägret, som varade i fyra veckor.

Amatörarkeologläger har tidigare hållits i finska Österbotten där man grävde radhusbyar av Vuollerim-typ från stenåldern, på Gotland, där man grävde en vikingatida boplats i Bandlunda i Burs, samt i Odense, där det handlade om en pallisadinhägnad, grav och kultplatser från yngre stenåldern.

Grävningen i Vallentuna anordnades som en folkhögskolekurs i regi av Biskops-Arnö nordiska folkhögskola, riksantikvarieämbetet och Stockholms universitet. De båda förstnämnda var huvudfinansiärer. Dessutom sponsrades lägret av det lokala näringslivet, bl a några banker. Fyra kommuner, ställde också upp med pengar och annan handräckning. Kulturnämnden i Vallentuna bjöd kursdeltagarna på lunch och informerande rundtur i trakten.

Deltagarna bodde i välutrustat tältläger med el-ljus och...

Amatörerna bra att de finns
förf: Ulla Hagberg

Amatörer, som ställer upp och gräver på sin fritid, gör arkeologin en stor tjänst, säger Anders Hedman, som ledde grävningen i Granby i somras.

Det finns fackarkeologer som har invändingar mot att amatörer deltager i utgrävningar. En av skälen till detta är att fackarkeologerna är rädda för att gå miste om egna arbetstillfällen.

- Ett helt felaktigt resonemang, säger Anders Hedman med eftertryck. Ingen har blivit arbetslös av den anledningen. Tvärtom! Genom att folks intresse för arkeologin stimuleras skapas nya arbetstillfällen.

I Stockholmstrakten har amatörer anlitats vid grävningar i ett femtontal år. Det är framför allt David Damell på riksantikvarieämbetet, som varit mån om att ta till vara deras intresse.

Amatörerna har gjort det möjligt att genomföra sånt som annars förblivit outforskat. Det finns tex i regel inga pengar till vetenskapliga utgrävningar typ Granby. 99,5 procent av alla utgrävningar som görs är exploateringsgrävningar, det vill säga undersökningar som måste till i samband med väg- och husbyggen. Och då är det ju inte arkeologen som bestämmer vad och var man ska gräva och hur mycket.

En amatör utgör inget hot mot proffsen. Han kan aldrig ersätta en universitetsutbildad fackarkeolog, som studerat och grävt i flera år på heltid, vilket behövs för att...

Låg Oskarshamnskoggen i en medeltida storhamn?
förf: Carl Olof Cederlund


Är vi en serie hittills okända, medeltida hamnplatser på spåren, avläggare till det stora sillfiskecentrat i Skanör-Falsterbo? Nu inleds slutskedet i undersökningen av vraket efter den kogg - ett hanseatiskt handelsfartyg från 1200-talet - som brukar kallas Oskarshamns-koggen efter vrak-platsen strax norr om Oskarshamn. Det ger skäl att rikta blicken mot skeppets fyndplats.

Varför låg den 1987 bärgade koggen just här innanför den lilla ön Bossholmen? Vad btyder de andra, marinarkeologiska lämningarna och spåren på platsen ur historisk synvinkel? Vad har platsen ursprungligen haft för roll ?

Undersökningen av vraket uppdagade ocken stor, tidigare okänd stenformation i vattnet mellan fastlandet och ön Bossholmen. Vid dess enda ände låg koggen. Stenformationen kan beskrivas som en stenrevel med en märkvärdigt regelbunden form, som en "halv tfyrkant". Den är belägen så att den omfattar mynningen av den lilla Sjöhoviken mellan Ekudden och Ekedal på fastlandet. Dess längsta sida eller del vetter ut från land.

U Anläggningen är i sin yttre längsta del över WO meter lång och har en bredd om ca 10 meter. Den vattenyta den inringar omfattar flera hundra kvadratmeter. Det är alltså en imponerande anläggning. Den största delen ligger idag under vatten. Vid lågvattenstånd ..ticker fem små stenöar upp...

Människor och djur avrättade för tidelagsbrott?
förf: Gunnar Sundelin


Järnåldersgrav eller barbarisk brottmålshistoria från 1700-talet, så står frågan på den gamla galgplatsen Morn, Dalarna.

Längs 266:an, halvvägs mellan Falun och Hedemora, finns i Stora Skedvi en fornlämning, som av tradition har utpekats såsom gemensam avrättningsplats för de båda socknarna Stora Skedvi och Vika.

Fornlämningen (RAÄ 51) ligger på en flack moränhöjd av åsen i anslutning till ett utdikat sankt område mot Vika Sockenrå. "Morn" betyderjust 'sumpig granskog' och är ett vanligt rtnamnselement i Dalarna.

Sex små rösen harplacerats i en halvcirkel på ett inbördes avstånd av 5,5-6 meter.

Förmodligen har fler rösen, som fullständigat ringen, funnits från början. Dessa kan ha försvunnit i samband med att man anlade den väg som nu går ett tiotal meter öster

En planerad vägsträckning skulle komma att inkräkta på fornlämningen, och i juni 1988 genomförde Dalarnas museum en undersökning.

Att gräva ut en avrättningsplats måste ju rimligtvis vara förspilld möda. Vad kunde väl finnas att hämta här, där folk varken bott eller arbetat? En plats som under århundradenas lopp bara använts några få gånger och som dess emellan skytts av allt och alla.

Så mycket mer överraskande blev grävningsresultaten: ett tunt och mörkt, kulturpåverkat lager med brända ben, kol, diverse metallfragment...

Trehundra Olofs- mynt byter präglinglingsort ?
förf: Ulla Hagberg

Olofs Skötkonungs förmodade myntprägling i Sigtuna är en ren myt, hävdar Västgötasko lans Mac Key och drar därmed slutsatsen att Sverige norr om Bråviken inte var mycket att skryta med före 1250.

I Populär Arkeologi nr 2 redovisar Rune Ekre fynden av en tidig myntpräglingsverkstad i Lödöse. Då man läser denna utmärkta skildring frapperas man av att han inte med ett ord berör den myntprägling som bedrevs av Olof Skötkonung i Sigtuna ungefär 150 år tidigare. Med några vaga antydningar nämner han visserligen en tidig Svealands-myntning, som gjorts på 1 190-talet, alltså ca 40 år efter Lödöse-myntningen, men inte ett ord om myntningen i början av 1000-talet i Sigtuna. Varför?

Är det kanske så, att man börjat ifrågasätta om denna tidiga myntning i Sverige överhuvud taget förekommit? Några som helst spår efter den har man ju inte påträffat, trots energiskt letande, såväl i Sigtuna som vid Signhildsberg och nere vid Sätuna i Västergötland. De enda spåren är ju ca 300 mynt, som har en mycket svårtolkad antydan om präglingsorten, samt den klara signaturen: OLOF REX SVEO. (Olof Sveonernas konung)

Eftersom mynten är av typisk Ethelred-typ och myntmästarna i många fall är identiska med dem som...