Krönika: Vårt kulturarv är en långsam process

av Åsa Magnusson

Jag älskar att vara på utflykt. Att upptäcka miljöer och platser, och fundera över varför de ser ut som de gör. Vilka betingelser, historiska skeenden och människor som format de landskap och bebyggelsemiljöer jag ser. Den känsla jag får när jag befinner mig i ett landskap som präglats av mänsklig verksamhet, eller när jag håller ett gammalt tummat föremål i min hand är i det närmaste hisnande. I historien finns förklaringar till varför saker och ting är som de är, och att känna "historiens vingslag" är spännande. Historien rymmer berättelser om det som varit, men även om det som är och det som ska komma.

Historia och kulturarv kan användas som en hobby &endash; och som en mycket trevlig sådan. Men användningen har alltid en botten av allvar. Genom att vissa skeenden, och vissa historiska lämningar lyfts fram och kallas "kulturarv" formas en önskad bild av historien. Den bild som vi (en person, en grupp eller ett helt samhälle) anser oss behöva för att forma vår samtid, och ta sikte på den framtid vi vill nå. Kulturarv och historia fungerar på så vis som bränsle när samhället banar sig väg framåt. Men vilka delar av historien används och vilka delar av den pekas ut som kulturarv? Vem är det som väljer och på vilka grunder?

Som jag ser det bidrar alla människor till historien, men långt ifrån alla har ett direkt inflytande över historieskrivningen. En grupp som kan sägas ha ett sådant inflytande är de som arbetar på offentligt uppdrag med kulturarv och historia. Deras arbete är därför förknippat med ett stort ansvar och med många utmaningar. Trots att resurserna är allt annat än oändliga och intressena många, måste urval göras och ställning tas.

Precis som inom andra områden förändras utgångspunkter och förutsättningar för verksamheten över tid. Utvecklingen är oftast ganska långsam och svår att sätt fingret på &endash; och inte alls lika drastisk och konkret som exempelvis den utredning om utlokalisering som Riksantikvarieämbetet för närvarande är föremål för &endash; men det gäller att ha ett medvetet förhållningssätt till den, och att kontinuerligt reflektera kring arbetssätt, ställningstaganden och motiv.

Projektet Agenda kulturarv som startades av landets länsmuseer och länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet var ett initiativ att gemensamt diskutera hur man vill att kulturarvsarbetet bör utvecklas och förnyas. I Människan i centrum - Agenda kulturarvs programförklaring beskrivs gemensamma utgångspunkter, den inriktning man vill att verksamheten ska ta och de utmaningar man står inför.

De samtal som förts inom Agenda kulturarv har till stor del handlat om demokrati och delaktighet. Och om hur viktigt det är att ta hand om allt engagemang och intresse som finns. Programförklaringen slår fast att: Så många människor som möjligt ska se historia och kulturarv som användbara, angelägna och tillgängliga verktyg. Våra verksamheter ska vara öppna och inbjudande. Människors delaktighet och deltagande ska vara prioriterade. Jag har följt det intensiva arbetet inom projektet på nära håll, och oavsett vad man tycker har det väckt många viktiga frågor. Mycket återstår att göra, men inriktningen är angiven. Programförklaringen är inte en slutpunkt utan en början, och förnyelsen fortsätter.


Åsa Magnusson är bebyggelseantikvarie och arbetade med den nationella samordningen av Agenda kulturarv, och är idag samordnare på Riksantikvarieämbetets Verkssekretariat.