Krönika: De var bättre entrepenörer på stenåldern! (1-06)

av Johan Holm


Arkeologibranschen är rejält underutvecklad när det gäller entreprenörskap. Först tänkte jag skriva att den är på stenåldersnivå… men inget kunde vara mer fel. De var ju suveräna entreprenörer. Delvis beror bristen på ”frifräsare” att arkeologi är en superakademisk disciplin. Och egna initiativ är ju som bekant inget som direkt premieras i den akademiska världen. Här gäller mallen som måste följas och en strikt akademisk hierarki som måste bibehållas.

När man redan i sin utbildning får klart för sig att den enda vägen till arkeologin är den smala sektor som utgörs av stat och län (eller att bli kvar i det slutna högskolesystemet) så sprudlar det förstås inte av entreprenörslusta.

Länsstyrelserna i Sverige sköter upphandlingen av exploateringsarkeologin i respektive län. Det är väldigt olika i landet hur man sköter sina (få) fria aktörer. Resonemanget att ”vi har ju redan konkurrens mellan Riksantikvarieämbetets UV och länsmuseet” är inte ovanligt. Hur absurt det än kan låta. Men många gånger försöker man i alla fall låtsas att konkurrensen är stenhård. Eller i alla fall hård. Eller i alla fall finns. Som i Stockholms län, där man säger att hälften av aktörerna är privata. Det vill säga tre. Att en av dessa har bas på Gotland och knappast har ett enda jobb i Stockholm, och en annan har bas i Uppsala och för det mesta agerar just där i stället, väljer man att ligga lågt med.

Kvar blir företaget Arkeologikonsult som faktiskt har en liten del av marknaden.
&endash; Jo, det har blivit mycket bättre. Det är en attitydförändring på gång, säger ägaren Roger Blidmo. Men Roger berättar också att han fortfarande möts av inställningen: ”Vi ska kolla er jävligt noga”.
&endash; Kulturmiljövården är en grinig och inskränkt disciplin och det finns mycket kvar att jobba med innan vi fria företagare blir fullt accepterade.

Det här med att det krävs en attitydförändring hörs lite både här och där. Och det är ju inte så konstigt. De flesta länsstyrelser har ”generella kravspecifikationer” som man måste uppfylla om man ska komma i åtanke för ett uppdrag. Dessa är olika i olika län och dessutom efterlevs de av länsstyrelserna på helt olika sätt. I ”Allmänna råd från RAÄ (Riksantikvarieämbetet) 1998” finns det en kul passus som speglar sammanhanget. Det är på sidan sju, i kapitlet om lämplighet (paragraf IV), som det i korthet ungefär sägs: ”Man får inget stort uppdrag om man inte har haft ett stort uppdrag”.

Det är inte lätt helt enkelt att bryta sig in i en bransch där de stora aktörerna (UV och länsmuseerna) i praktiken tillhör samma ”företag” som sin uppdragsgivare. Och där uppdragsgivaren dessutom betraktar dessa två som bittra konkurrenter (som därvidlag ska se till att uppdragen blir så bra och billiga som möjligt).

Med likvärdiga regler vad som gäller om man ska agera på marknaden, med länsstyrelser som vill ha riktig konkurrens och med flera små företag som ges en rimlig chans att få växa och bli starka skulle kulturmiljövården i Sverige ha förutsättningar att bli progressiv.

Men det gäller också för de nybakade arkeologerna att släppa sargen och inte åka med i ett akademiskt system som mer är till för att bevara och vårda den inre ordningen än vår gemensamma kulturmiljö.


Johan Holm är arkeolog och företagare. Förutom att arbeta med arkeologiska undersökningar är han deckarföfattare och utkommer inom kort med sin andra roman.

UV som nämns i texten är benämningen på Riksantikvarieämbetets undersökningsverksamhet och det finns fem kontor i landet; UV Syd, UV Väst, UV Öst, UV Bergslagen och UV Gal.