Krönika: Jag är fornminnesberoende! (1-09)
Eva Bergengren


Familjen suckar. Den vill ha kaffe. Den vill shoppa. Den vill bada. Den vill framför allt inte titta på ännu en hög med stenar. Det är bara för mig som arkeologiska sevärdheter är vanebildande som jordnötter. Jag har försökt att tala förstånd med mig och få mig att inse att den ena stenhögen är den andra ganska lik och att man inte måste gå ur bilen bara för att det står ”gravfält” på en skylt vid vägkanten. Det verkar inte som om jag lyssnar på det örat.

Jag har svårt att förklara det ens för mig själv men det finns någonting i detta med att resa i spåren efter dem som gått här (långt) tidigare som är så oemotståndligt lockande. Men ofta vet jag för lite för att kunna avkoda budskapen från urminnet. Det är kombinationen av sevärdhet och kunskap som gör resan fyrdimensionell. Finns det någon aktionsgrupp för informativa och bildande skyltar?
I så fall är jag på!

Med en kunnig guide riskerar man höjden av upplevelse. Helst en guide som känner fornlämningen personligen och som kan hjälpa till att putsa tidsglasögonen att förse sin inre blick med. Så att man för inre ögat kan rensa landskapet från granskog och landhöjning och mana fram bilden av länge sedan glömda livsbetingelser och samhällsskick.

På senare år har jag skött min fornminnespassion genom resor med likasinnade. Familjen får stanna hemma i it-åldern. Deltagarna på en sådan resa kan vara i olika åldrar, från olika bakgrund och yrken och på olika kunskapsnivå. Men skrapar man aldrig så lite hittar man samma skrot och korn. (Troligen bestående av en märklig benflisa och en vackert formad pilspets...)

Bussen stannar med en knyck och 35 passagerare, väl emballerade i diverse vattenavvisande material, väller ut på Carrowmores hedmark på nordvästra Irland. Regncaparna fladdrar sönder i vinden, vätan sipprar in även i de mest impregnerade kängor och vi kryssar med tunga kliv mellan fårspillning och sjöliknande vattensamlingar på väg till de utgrävda stenkammargravarna.

Det låter inte som en höjdarsemester precis. Men är vi griniga? Klagar vi? Längtar vi till en solig sandstrand? Ack nej! Vi lyssnar fascinerat på professor Göran Burenhults berättelser om hur detta vidsträckta gravfält i olika etapper fått lämna ifrån sig några av sina hemligheter från brytningstiden mellan jägar- samlarstadiet och den bofasta bondestenåldern. Här finns dösar och gånggrifter byggda av en icke bofast jägar- fiskarbefolkning. Men de mäktiga anläggningarna måste har krävt kommunikation, planering, maktfördelning, infrastruktur, avancerad kunskapsförmedling och annat som normalt förknippas med mycket mer ”utvecklade” tidsåldrar. Hur var det möjligt?

Vår professor/guide ser nöjd ut när vi börjar inse att de frågor som går att besvara i sin tur leder till tiotals nya frågor som i sin tur förgrenar sig... Kort sagt, det är ingen risk att man blir botad från sitt fornminnesberoende genom en temaresa.


Eva Bergengren
är journalist och var en av Populär Arkeologis resenärer till megaliternas Irland hösten 2008.