Krönika: Fikonspråk och tillgjord intellektualism kan vi gott vara utan (2-02)

av Bo Gräslund

Det må vara forskarna som leder utvecklingen av arkeologiämnet, men ytterst är det samhället och den intresserade allmänheten som bedömer om vi har något av intresse att förmedla och om vi gör detta på ett meningsfullt sätt. God populärvetenskap kräver inte bara kunskap utan också insikt och medvetenhet. Tyvärr har majoriteten av landets arkeologer, även de vid universiteten, i dag små möjligheter att aktivt forska inom ramen för sina tjänster, med andra ord under rimliga arbetsvillkor. Det har lett till att en oproportionerligt stor del av den vetenskapliga produktionen idag åstadkoms av en relativt sett liten skara av tillfälligt finansierade forskare och doktorander, liksom en och annan pensionär. Inget skulle därför bättre gynna arkeologisk populärvetenskap än fler fasta resurser för forskning inom arkeologiens samtliga verksamhetsgrenar. Populärvetenskap bör vara en självklar del av den vetenskapliga verksamheten och uppskattas som en kraft som positivt återverkar på denna.

Att popularisera behöver inte betyda förenkla, allmänheten har inte svårare än forskare att fatta komplicerade sammanhang bara dessa presenteras på ett begripligt sätt. För forskare som skriver sina vetenskapliga arbeten på ett enkelt och naturligt språk är steget till god populärvetenskap kort. Fikonspråk och tillgjord intellektualism kan vi gott vara utan. Långt mer vederkvickande är litet humoristisk distans till verksamheten.

Forskarsamhället är nu så stort att de flesta arkeologer inte känner eller har möjlighet att kommunicera med mer än en bråkdel av sina kollegor. Samtidigt produceras litteratur och utgrävningsdokumentation i ett sådant tempo att vi knappt ens hinner lägga märke till vad det är vi inte har tid att läsa. De flesta har därför svårt att hålla sig ajour med ämnets utveckling, även de som har tillgång till goda forskningsbibliotek. Populär Arkeologi och liknande organ har därmed en viktig uppgift att fylla som förmedlare av information även forskare emellan.

Arkeologin och den arkeologiska förmedlingen gynnas i hög grad av att nytt källmaterial oavbrutet kommer i dagen, särskilt i samband med exploateringsgrävningar. Men för att något substantiellt skall komma ut av dessa väldiga investeringar, är det viktigt att vi tydligt medvetandegör och motiverar de beslut som fattas på en rad olika nivåer inom verksamheten, från länsstyrelser till den enskilda arkeologen i fält, om vad som inte skall respektive skall undersökas och dokumenteras och på vilket sätt.

I flera av de avseenden som här nämnts har svensk arkeologi med åren blivit bättre. Men mycket återstår ännu. Detta är en utmaning inför framtiden, inte minst nu när vi än en gång står på tröskeln till en arkeologisk högkonjunktur.