Krönika: Något måste vara fel! (2-06)

av Sven Rosborn


År 1819 slog Thomsen upp portarna för ett av världens första renodlade arkeologiska museer, placerat i S:t Trinitatis kyrka med Rundetaarn i Köpenhamn. Under sent 1800-tal växte det upp museer i mängd i Sverige, de flesta med en ”fornsakssamling”. Nationalmuseet i Köpenhamns stora och radikalt genomgripande omändring av sin Oldsakssamling med start runt 1970 satte fart på ett nytänkande som gick ut på att inne på museerna ”levandegöra” föremålen i spännande scenarier. Det hände vid den tiden mycket med ett göra föremålen just ”levande”, men fortfarande inom samma rumsliga ramar som lagts redan av Thomsen och 1800-talets museiskapare.

Men samhället förändras. Med projekt ”Forntid i Nutid” i Skånes djurpark år 1980 började man i Sverige omsätta arkeologisk kunskap till experimentell arkeologi. Ute i naturen skapade man fullskaliga rekonstruktioner över hur forntida hus kunde ha sett ut utifrån arkeologiska funna byggnadsspår.

Men samhället förändras. I stället för att passivt ta del av föremål bakom monterglas eller genom att besöka ett antal rekonstruerade hus i naturen ville allt fler ”vanliga” människor aktivt ta del av sin kulturhistoria och sitt kulturarv. Äventyr och delaktighet blev nyckelord under slutet av 1900-talet. Samtidigt exploderade historieintresset. Den historiska bokfloden vällde fram, antalet människor som läste arkeologi och historiebaserade ämnen nådde ständigt nya rekord, TV och filmer hängde på, såpoperor blandades med dokumentärer.

Hur svarar i dag denna nya samhällssyn till det som Museisverige presterar? Det senaste arkeologiska fyndet som lades in i en monter i Fornsalen på Malmö museer var år 1994. Samtidigt har det under dessa år genomförts arkeologiska utgrävningar för kanske runt en kvarts miljard kronor i staden! Arkeologin måste få fler plattformar att visa fram sig på. Ute i Europa har man sedan länge arbetat med fyra olika typer av museer. Omsatt till svenska skulle dessa bli:

• Traditionella museer (se dåtida människor utifrån föremålskulturen som bas)
• Friluftsmuseer (se dåtida människor utifrån byggnadskulturen som bas)
• Platsmuseer (se dåtida människor utifrån den autentiska miljön som bas)
• Levande historiemuseer (se dåtida människor utifrån den rekonstruerade miljön som bas)

Den sista kategorin existerar inte i dag i det officiella Museisverige men finns ändå. Trots att nästan inga offentliga medel avsätts! Intresset hos allmänheten för denna museityp är enormt stort. Exempel är Fotevikens museum, Koggmuseet i Malmö, Ale gård i Bohuslän, Gunnes gård i Uppland, Gene fornby i Ångermanland m.fl. Denna typ av anläggningar borde vara givna platser för duktiga arkeologer med lång erfarenhet och personlig berättarskatt. Samhällspengar finns, det visar alla tillfälliga plus- och accessjobb. Använd en bråkdel av summan för permanenta jobb i denna typ av internationellt präglade museer. Det skulle gagna många, inte minst den i dag överetablerade arkeologkåren.

Samhället förändras. Låt även detta gälla den svenska museikulturen.


Sven Rosborn är informations- och forskningsansvarig vid Fotevikens Museum.