Krönika: Från Ull till Mammon (2-09)
Rune Edberg


En minimal benbit, insluten i ett silverskrin, har väckt uppståndelse bland Sveriges ortodoxt kristna. En relik av heliga Anna av Novgorod, i sin världsliga skepnad född Ingegerd Olofsdotter i Sverige, Olof Skötkonungs dotter med sin vendiska gemål,

Estrid. Genom äktenskap furstinna i Novgorod, senare storfurstinna i Kiev. Efter sin död år 1050 heligförklarad. De ortodoxa bejakar det kroppsliga och reliker uppfattas som att helgonets självt är närvarande. Men hur vet man att reliken är äkta? Frågan är inte relevant eftersom tro och vetande är olika saker. En relik i Moskva har av kyrkliga dignitärer erkänts som heliga Anna av Novgorods, och det är den som nu delats. Efter att ha turnerat i gudstjänstlokaler runt Sverige kommer den att placeras i heliga Annas ortodoxa kyrka i Eskilstuna.

Människor har i alla tider och överallt hållit olika saker heliga. I dagens stora världsreligioner äger kulthandlingarna rum i särskilda lokaler och leds av specialister. I ortodoxa kyrkor är altaret så heligt att det normalt hålls dolt för menigheten. Benbiten som anses komma från Ingegerd / Anna är en flisa koncentrerad helighet.

Vad var då heligt i Norden innan kristendomen slog igenom? Det finns enstaka uppgifter om kultbyggnader – Adam av Bremens om Uppsalatemplet är de mest kända. Arkeologer har givetvis särskilt intresserat sig för detta slags frågor eftersom sådana hus i så fall borde gå att belägga. Kanske höll man också till på särskilda ställen i det fria?

Vi börjar nu hitta sådana kultplatser, ett färskt exempel är Lilla Ullevi i Upplands Bro. Mycket välbevarad, utgrävd och borttagen 2007. Vi behandlar dem således exakt som vi behandlade medeltidskyrkor på 1800-talet. Vi river dem! De antikvariska myndigheterna muckade den gången sällan utan såg utvecklingen som oundviklig. Nu är det de förhistoriska templen som går samma öde till mötes.

Kultplatsen i Lilla Ullevi kan ha existerat i tusentals år. Kanske var den så helig att vanliga dödliga varken fick eller tordes titta åt det hållet? Och det rödglänsande granitblocket i den mäktiga stenhägnadens brännpunkt, hur många offer har inte skett där? Vilka skrik, vilken ångest och fasa, hur mycket blod? Och vilken dyrkan och vördnad? Vilken helig laddning har den inte haft?

Den fornskandinaviska kulten har inte längre några anhängare och inte heller några talesmän. De heliga platserna är urladdade. Så ingen protesterar när de rivs. Och så här strax intill E18 kommer en bilverkstad utan tvivel att göra tomten, där den gamla helgedomen låg, mer lönsam. För nu är det som bekant inte Ull utan Mammon som dyrkas.


Rune Edberg
är fil. dr i arkeologi och är verksam främst med Sigtunaforskning.