Krönika: Om stenar kunde tala (3-03)

av Gudrun Välfors


Den släta svarta stenen var skön att hålla i handflatan, så jag plockade upp den från vägrenen.Dit hade den kanske spolats ner av en av de vinterfloder som ibland sköljer över nordvästra Cyperns kust. Vi som gick på grusvägen utanför den fattiga turkcypriotiska byn Akdeniz var en grupp arkeologiintresserade på resa med Marie-Louise Winbladh från Medelhavsmuseet i Populär Arkeologis regi. Under en spännande vecka hade vi följt i den berömda Cypernexpeditionens spår till olika utgrävningsplatser på norra Cypern.

Nu hade vi sett prästens åker i Ajia Irini, där Einar Gjerstad 1929 grävde upp 2000 terrakottastatyetter, varav hälften nu utgör paradnumret på Medelhavsmuseet i Stockholm. De flesta styetterna föreställde tjurar, präster och krigare, men också hermafroditer med ormar. Gjerstad fann också tre bronsstatyer föreställande en hjort och två män med hjortkronor. De var votivgåvor till en fruktbarhetsgud, vars magiska kraft fanns samlad i en rund basaltsten på altaret under bar himmel. Kultplatsen hade använts ända sedan 1200 f Kr, men den utgrävda helgedomen var från 6-500 f Kr .Efter 70 år med ett världskrig och ett långt inbördeskrig fanns bara en vanlig åker kvar intill en kyrkoruin med döda vårdträd.

Väl hemma tvättade jag av den dammiga stenen och i skarpt dagsljus framträdde några rödbruna målade streck. Det var en stilsäker skiss av en hjort. Jag vände på stenen och såg då en inristning av ett springande rådjur och en gapande sicksackrandig orm som hotade den. När jag tittade på den målade hjorten igen, fann jag ytterligare en hjort inristad ovanför den målade. Därunder avtecknade sig en människa med höjda armar.

Stenen var bara 8 cm hög, men den avsmalnande bulliga formen påminde mig om något. Jag studerade en bild av den svarta kultstenen i Afroditetemplet i Pafos och såg att den hade samma form, samma små tecken på toppen och ena sidan men var 1 meter hög. Båda stenarna var av vulkanisk basalt liksom kultstenen i Ajia Irini.

I många kulturer har stenar fruktbarhetsmagisk kraft och människa och djur kan växla identitet. Krigsfolk som pikterna hade en skyddande sten med i fickan och den fungerade också som dödsbricka. Vem kan ha ristat och burit min svarta sten?

Var det en jägare som önskade sig jaktlycka genom att lämna den som votivgåva? Ville han bli stark och snabb som leoparden, ormen, hjorten eller rådjuret, heliga djur som symboliserade gudomen? Hjortguden Cernunnus hos kelterna hade ju också en orm som attribut.

Var det en lyckosten, som tappats av en rik metallhandlare från Donautrakterna, eller kanske en sjömans souvenir från kärleksnöjen i Pafos? Vad vet jag, den kan ha lämnats av en grekcypriot som bara ville ha mat för dagen och inte hade råd att beställa ett keramikporträtt hos krukmakaren.

I varje fall har stenen ställt många frågor till mig. På Riksantikvarieämbetet fick jag hjälp med spektroanalys av färgen, som är järnoxidett. Men vad betyder bilderna? De rätta svaren tog ristaren för alltid med sig i graven.


Gudrun Vällfors
är historiker, f.d. rektor, och arbetar med amatörarkeologer om Långhundraleden, samt var en av deltagarna i Populär Arkeologis Cypernresa i maj 2003.