Krönika: Så står de där, den förväntansfulla allmänheten... (3-07)

Anna Karlström


Det var en gång, inte så långt bort och för inte så länge sedan, en ganska vanlig arkeolog som sa till den museibesökande allmänheten, att nu får ni minsann ta och vara med själva här i utställningen – trycka på knappar och tycka till, välja vägar och fundera fritt. Åh nej, utbrast allmänheten, vi vill ju bara gå runt här, medsols, och få reda på hur det egentligen var, då för länge sedan. Men eftersom arkeologen kommit på att han egentligen inte visste mer än någon annan om hur det egentligen gick till då för länge sedan på den där platsen han varit med och grävt ut och nu gjort en utställning om, kunde han ju inte stå där och spekulera kring sanningar, utan tvingade handfast den museibesökande allmänheten att ta sig igenom trots allt. Så pass rättskaffens var han ändå när allt kom omkring.

Men inte bara det, han var finurlig också. Som relativt nyanställd guide på museet tog han sig friheten att schasa ut besökarna utanför museibyggnaden. Han lockade med en spännande och för tanken utmanande promenad i friska luften eftersom landskapet runt omkring var den verkliga anledningen till museets existens och ambitiösa utställning. Platsen hade nämligen, tack vare sina unika kulturhistoriska lämningar nyligen blivit utsedd till ett av nationens främsta kulturarv, att skyddas och bevaras för all evig framtid. Framför resterna efter den gamla kyrkan, för det var just den osedvanligt långa kontinuiteten bakåt i tiden med lämningar från flera tusen år som gjorde platsen så unik, stannade besökarna och tog upp sina telefoner och knäppte av både tre och tio foton av monumentet, varpå de frågade ifall man hade hittat några skatter och hur man hade tänkt bevara den gamla ruinen. Vår vän arkeologen överväldigades av en plötslig lust att i grunden ifrågasätta varför alla dessa människor i ärlighetens namn ville se detta monument stå där i sin originalitet för all framtid, sansade sig ett ögonblick, log tålmodigt och framförde sedan den provocerande frågan varför man inte istället bara skulle låta alltsammans förfalla. De flesta fick något mörkt i blicken, och någon berättade vad den hört om resterna efter ett visst palats på andra sidan jordklotet som nyss jämnats med marken och fråntagit människorna runt omkring en stor del av deras identitet. För att inte tala om alla de värdefulla sakerna som bara tillåts försvinna på det sättet! Alla dessa spännande saker som kan avslöja vad det var som egentligen hände på den där platsen då för länge sedan och som kan berätta något om våra förfäder, för det är ju det vi vill, och kräver att få veta.

När så arkeologen, lite lätt uppgiven, gjorde ett sista försök att se saker och ting från ett samtida perspektiv istället genom att uppmärksamma allmänheten på att det faktiskt inte bara är vi i världen och att andra kanske tycker annorlunda, och att livet måste gå vidare och världen förändras, blev allmänheten så trötta på arkeologen som ingenting säkert kunde berätta om förhistorien (eftersom han bara försökte vara ärlig), så de knäppte av ett par sista foton på sakerna och gick sedan hem. Och så vitt jag vet sitter de fortfarande hemma och tittar på Indiana Jones och drömmer om att bli arkeologer.


Anna Karlström är doktorand i arkeologi vid Uppsala universitet och arbetar med en avhandling om kulturmiljövård i Laos.