Krönika: Lokala landskap och riksbildningen
av Anna Lihammar


Riksbildningen har varit i fokus för mycket arkeologisk forskning och kan beskrivas som nationens skapelseberättelse. Nationella historieberättelser finns i de flesta länder och präglas av ett sökande efter den moderna nationen. De utgår därför från nutidens situation vilket får som följd att historien skrivs baklänges. Utvecklingen ser då linjär och självklar ut. Berättelserna kännetecknas också av att de gör anspråk på att omfatta alla, på att vara berättelsen om oss. Därför är en viktig fråga vem som får vara med när berättelsen tecknas. Och vem som inte får det.

När vi skriver en berättelse väljer vi som författare vilket perspektiv vi för fram – och därmed också vilken sorts berättelse vi skapar. När det gäller ”Den stora berättelsen om riksbildningen” är den med få – om några – undantag skriven utifrån kungen och männen i den högsta eliten. Historien tecknas utifrån krigshandlingar, borgar, befästningar och uppförande av monument av olika slag. Men frågan är vad det egentligen är som vi ser i det arkeologiska materialet. Är monumenten och de värdefulla föremålen verkligen maktbevis, eller reflekterar de snarare en strävan efter makt? För att överhuvudtaget diskutera riksbildning måste man också studera vilka eventuella reaktioner de väckte. Kungens perspektiv är bara ett av många och kanske av marginell betydelse i de lokala sammanhang där de flesta människor levde.

Om man istället studerar riksbildningen med ett landskapsperspektiv förändras bilden. Då blir det tydligt att det inte finns en riksbildningsprocess eller en stor berättelse som omfattar allt och alla. I stället måste man tala om många små händelseutvecklingar kopplade till lokala sammanhang och människor. Utvecklingen blir inte resultatet av en linjär process utan av många olika människors handlingar.
Bortom den stora berättelsen döljs alternativa historier och små berättelser, människor och lokala landskap. Det handlar därför om att vi som arkeologer måste våga byta utsiktspunkter och lyfta fram andra perspektiv och berättelser. Det handlar om att våga rekonstruera landskap som rymmer många människor och flera olika – ibland motstridiga och oförenliga – perspektiv. På detta sätt kan man finna de små berättelserna, de alternativa historier som göms bakom den stora, skapa en mångdimensionell historia och ge det förflutna samma komplexitet som vi tar för given i vår egen tid.


Anna Lihammer är fil. dr i arkeologi och hennes avhandling handlade om riksbildningen: ”Bortom riksbildningen, Människor, landskap och makt i sydöstra Skandinavien”.