Bakom arkeologernas fällda ridåer (3-09)
Ylva Sjöstrand


Att arkeologi är ett akademiskt ämne med bred förankring i allmänhetens intresse, därom råder knappast någon tvekan. Fältpersonal vittnar om en aldrig sinande ström av besökare som ivrigt söker kunskap om sin lokala förhistoria. Skolbarnen trängs kring montrarna på Historiska museet, och håller andaktsfullt i skärsleven då bakgården grävs ut. Likaså hamnar vi arkeologer ofta i förtroliga samtal där besökaren bekänner att hon eller han alltid önskat bli just arkeolog. Kort sagt, arkeologi har förmånen att väcka ett djupt och långvarigt intresse hos en kunnig och intresserad allmänhet.

I tider av nedskärningar med en kultursektor på atkinsdiet utgör denna publika förankring en av arkeologins viktigaste tillgångar. Av denna orsak är det upprörande att arkeologers populärvetenskapliga framställningar sällan eller aldrig tangerar det område vilket sysselsätter dem som forskare. Jag talar om arkeologisk teori, d.v.s. de utgångspunkter som färgar våra uppfattningar av det förgångna. För en arkeolog studerar ju inte föremål, utan människorna, samhällena och tankarna som uppfört och använt dem.

IEn av den mest diskuterade teoretiska frågeställningen är huruvida föremål kan likställas med tecken. Detta brukar kallas för den textuella metaforen, och förknippas ofta med berömda arkeologer som Ian Hodder, Christopher Tilley eller Michel Shanks. Den som argumenterar för denna uppfattning menar att såväl språkliga som materiella utryck får sin mening när de läses. En annan viktig poäng är att ord, liksom artefakter, föremål eller anläggningar, besitter otaliga bibetydelser och kan förstås på olika sätt. För den som inte har arkeologi som yrke tenderar diskussionerna kring denna typ av frågor emellertid att uppfattas som svårtillgängliga och irrelevanta. Föga ansträngning görs för att resonemangen ska kunna följas av andra än de likasinnade. Denna inställning är enligt min mening högst destruktiv. Den bidrar till att den arkeologiska debatten förs bakom lyckta dörrar som endast öppnas då en fix och färdig tolkning ska saluföras. 

IMin gissning är att teori ofta uppfattas som svårt, onödigt eller båda delarna av dem som odlar ett arkeologisk intresse för nöjes skull. Att lägga ut texten kring det ”betecknades frånvaro i tecknet” eller ”spegelstadiets genererande av den Andre” kan – ofta med viss rätt – upplevas som aparta anekdoter i syfte att plocka akademiska krediter. Dylika utspel känns fjärran från den intressanta tolkning av Kiviksgraven som lockade till intresse, och den vetgiriga lägger uppgivet undan avhandlingen och knäpper på Discovery. 

I Min poäng är att den där tolkningen av Kiviksgraven inte kan förstås fullt ut för den som inte vet vilken teoretisk utkikspunkt som präglat perspektivet. Enligt min mening är det därför hög tid att yrkesverksamma arkeologer öppnar upp för en teoretisk dialog med allmänheten. Vi måste upphöra med att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent. Författa begripliga redogörelser av våra diskussioner kring exempelvis genus, etnicitet eller textuella metaforer. Det är dags att popularisera de stora frågorna. De som i själva verket sysselsätter oss arkeologer.


Ylva Sjöstrand
är doktorand i arkeologi vid Stockholms universitet och arbetar på en avhandling om hällkonst och fångstgropar i mellersta Norrland.