Krönika: Ska inte vårt kulturarv få vara levande? (4-02)

av Sven Rosborn


Runt omkring i landet arbetas det för fullt med att levandegöra historia på ett icke traditionsenligt museisätt. Jag talar om alla våra "forntidsbyar" som finns från norr till söder. Kännetecknande för dem alla är att de drivs av entusiaster som är kunniga i arkeologi och historia. Kännetecknande är också att de flesta har en trång och hårt åtstramad ekonomi. Det händer också att de inte är fullt ut accepterade av de stora museer som delvis sitter på de statliga pengapåsarna.

Ändå besöks anläggningarna av både skolor och turister i mängd. Själv tillhör jag Fotevikens Museum med sitt Vikingareservat nere i Skåne. Med förvåning konstaterar man att det inte är sällan att besökare kommer på förmiddagen och dröjer sig kvar till kvällen. På ett standarmuseum varar ett snittbesök kanske en timme. Så är inte fallet i våra historiska aktivitetsanläggningar. På ett traditionellt museum finns få besökare bland tonåring och ynglingar. De finns däremot i stor mängd i aktivitetsanläggningarna. Inte bara tonåringar utan alla ålderskategorier tämligen jämnt fördelade.

Själv var jag med och skapade "Forntid i Nutid" i Skåne 1980, en av Sveriges äldsta forntidsbyar med stenåldern i fokus. Vilken kamp mot myndigheterna för att introducera denna upplevelseform! I Skåne har vi sedan dess sett den fina vikingabyn i Hög uppstå och gå i graven och vi har sett den rekonstruerade vikingaborgen i Trelleborg förfalla. Är det de traditionella museerna, med kanske ett alltför byråkratiskt tänkesätt, som gör det svårt för en ny, folklig historiesyn att göra sig gällande? Kanske. Ska inte vårt kulturarv få vara "levande"?

Med häpnad läser man att det till våren kommer att skapas en statligt ämbete med titeln "Levande historia". Häpnaden beror inte på titeln utan på innehållet. Ämbetet kommer att syssla med judeutrotningen. Det är givetvis av stor vikt att denna hemska period inte glöms bort eller förvanskas men som museiman protesterar jag över att man lägger beslag på en formulering som är allmängods i det svenska språket. Fotevikens museum har sedan början av 1990-talet marknadsfört sin verksamhet som just "levande historia". Med den nya svenska, statliga kulturterminologin kommer vi alltså att kunna förväxlas med tysk nutidshistoria. Om man går ut på Internet och slår på ordet "Living history" får man tiotusentals träffar. Alla handlar om reenactmentgrupper eller kulturhistoria från forntid och framåt. Ingen handlar om det som svenska staten vill att ordkombinationen ska definieras som.

Hur kan det ha blivit så här? Är vår historiesyn i Sverige så inåtriktad att man inte reflekterar över vad ord egentligen står för? Att man inte förväntar sig att vår egen historia kan vara "levande". Tid för eftertanke.


Sven Rosborn är arkeolog och chef för Fötevikens museum och en av Populär Arkeologis krönikörer.

Övriga krönikörer är författaren och tv-producenten Maja Hagerman, professor emeritus Bo Gräslund vid Uppsala Universitet och Charlotte Scheffer, professor i Antikens kultur och samhällsliv vid Stockholms Universitet.