Krönika: En arkeologs nyårshelg i Laos (4-03)
av Anna Källén


Solen har just lagt sig i Mekongfloden och jag har barrikaderat mig i konservatorsateljén bakom Nationalmuseet i Vientiane. Ute på stadens gator råder närmast undantagstillstånd. Det är den första dagen i det laotiska nyårsfirandet, Pii Mai. Pii Mai firas officiellt i tre dagar, under den varmaste och torraste tiden av året, när den andra risskörden har tagits in och just innan regnen kommer och dränker Laos i flera månader. Därför går Pii Mai i vattnets tecken: Buddhastatyerna tas ut ur templen för rituella bad och människor häller vatten över varandra och knyter vita band runt handlederna för att ge lycka och skydd mot onda andar inför det nya året. En antropolog skulle nog säga att Pii Mai fungerar som en social ventil, där alla, oavsett ålder och kön, tillåts släppa de annars så påtagliga hämningarna och för några dagar bli barn på nytt.

Officiellt firar laoterna i tre dagar, i verkligheten råder undantagstillstånd i två veckor. Här på Nationalmuseet har det festats med risbrännvin och vattenkrig i två dygn. Fyra prydliga engelska äldre damer på gruppresa stod en morgon i museifoajén, betraktandes skeendet i förundran: Är det oartigt att tacka nej till en hink vatten över huvudet? Måste man ta emot plastmuggen med sprit? tycktes de fråga sig. Och visst, det är svårt att tänka sig redlösa anställda på British Museum ha vattenkrig i museibutiken en lördagmorgon.

Men här i Vientiane är det jag som är märkligast. Jag har två veckor kvar på den sista fältsäsongen för min doktorsavhandling, och har ännu mycket kvar att göra. Det är fjärde gången jag firar Pii Mai i Laos och nu tar krukor, brons och järn från den sista utgrävningen all min tid i anspråk. Har inte tid att tänka på andarna i år, om jag ska hinna dokumentera alla föremål. De museianställda betraktar mig i förundran och inte utan viss oro, när jag stänger in mig och insisterar på att få slippa bli dränkt i livgivande vatten: Mår hon bra? Hur kan de där gamla prylarna vara viktigare än att vara glad och glädja andarna?

Kanske borde jag fråga mig själv detsamma. I Laos sägs det att det förflutna är historia och om framtiden vet vi inget, men dagen idag är en gåva. Det är inte för inte som detta är 'the land of beer and smiles'. Det säger också något om synen på arkeologens arbete. Visst är det intressant med gamla saker, att få lära sig något nytt om saker man hittar i marken. Men det är trots allt bara historia, och dagen idag är ju en gåva. Ingen gammal sak i världen kan komma i vägen för att glömma alla sorger och samtidigt hålla andarna på gott humör. För mig är det alltid en stor källa till frustration när den världen krockar med min, med prestationskrav och pressade scheman. Men det är också i det sammanhanget min arkeologi skapas, och måste förstås. Om mitt arbete inte lever bland människorna - och andarna - i Laos, vad har det då för värde? Kanske jag ska be om en hink vatten över huvudet imorgon bitti... det tål att tänka på.


Anna Källén är arkeolog och doktorand vid Uppsala universitet. Hennes pågående avhandling behandlar arkeologi i Laos. Det laotiska nyåret firas på våren, i april.