Krönika: Mänskliga kvarlevor - en het fråga (4-11)



Från Karolinska institutets anatomiska samling lämnades skinnet av prärieindianen Vita räven till Pawnee-stammen i Oklahoma under 1990-talet. I november 2009 lämnade Historiska museet fem kranier från den anatomiska samlingen i Uppsala till Hawaii. Under 2005 begravdes kraniet av en man som ingått i den anatomiska samlingen i Lund av Judiska församlingen i Malmö.

Mänskliga kvarlevor från minoriteter och ursprungsbefolkningar i svenska museer som på senare år repatrierats har oftast kommit ur de anatomiska institutionernas gamla samlingar.

När diskussioner om ägande och återföring väcks blir det alltid viktigt att utreda varför och hur kvarlevorna samlats in samt hur de egentligen använts. Ändå är detta ett område där kunskapen är minst sagt vag. Sedan ett par år tillbaka arbetar jag därför tillsammans med Leena Drenzel med projektet Museum Anatomicum kring Uppsalaanatomens samling. 

Något som redan visat sig är att den största delen av samlingen kom från arkeologin och att anatomerna i Uppsala hade nära samarbeten med arkeologerna. Det mesta kom från utgrävningar, men forskare som Hjalmar Stolpe och Gustaf Hallström samlade också kranier i andra länder på uppdrag av anatomerna. Omkring en tredjedel av det insamlade är från människor från Stockholms fattiginstitutioner, vilka verkar ha dissekerats och blivit samlingsobjekt utan sitt medgivande, och detta är nog samlingens moraliskt sett mest tveksamma inslag. En liten, men viktig och kontroversiell del av samlingen, cirka 10 procent, kommer från minoriteter och ursprungsbefolkningar.

Kvarlevorna ställdes ut i regelrätta museer. I Karolinska institutets fall i nio stora salar. Det fanns en gång ett numera bortglömt anatomiskt museilandskap i Sverige och i andra länder som under andra halvan av 1900-talet monterades ned.

Trots att det är en viktig och spännande del av modernitetens historia i Sverige och en viktig bakgrund till dagens debatter om mänskliga kvarlevor är det anatomiska samlandet och utställandet en till stora delar okänd historia. Denna historia är det viktigt att ta reda på mer om!


Fredrik Svanberg
är docent i arkeologi och forskningschef vid Historiska museet i Stockholm.